Jag hade ett bra samtal nyligen med en klok namne.
Vi var överens om en sak jag tänkt på länge:
Alla kan inte bli bra chefer.
Håller du med?
När jag halkade in på ledarskapsspåret (det bara blev så) började jag läsa. Mycket. Böcker, bloggar, LinkedIn-inlägg.
Det finns en stark tro där ute på att ledarskap går att lära. Och ja, det går att träna upp saker som:
- kommunikation
- planering
- gruppdynamik
Men det betyder inte att alla borde bli chefer. Eller snarare: ledare.
Vi drunknar i kurser, modeller och floskler.
Men om det verkligen bara handlade om utbildning, varför finns det då inte ett överflöd av bra chefer?
Varför hör jag fortfarande, hela tiden, om folk som vantrivs, säger upp sig eller bara checkar ut?
Flera studier visar att 50-70 % byter jobb på grund av sin chef.
Inte för att chefen var otränad.
Utan för att de inte borde varit chef från början.
Att vara chef är ett yrke.
Och att vara en bra chef kräver mer än vilja och powerpoints.
Det är svårt att sätta fingret på. Men du känner skillnaden.
Ställ två chefer bredvid varandra:
- den ena får saker att hända
- den andra gör folk osäkra
Skillnaden? Inte tur. Inte utbildning.
Jag tror det handlar om mod, självkännedom och om att stå kvar när det blåser.
Det är där det ofta brister.
När det blir motvind, börjar vissa chefer prata om att "hänga med på tåget" annars får man hitta nåt annat.
"Antingen är du med på tåget, eller så hittar du nåt annat."
Men det där landar fel.
För idag är det många som inte vill hoppa mellan jobb.
Många vill stanna. Må bra. Få ihop livet.
Gott ledarskap är att stanna kvar med tåget.
Ibland till och med kliva av och prata med dem som tvekar. Lyssna. Bygga förtroende.
Folk följer inte en chef.
De följer någon de litar på.
Alla har inte det i sig. Och det är okej.
Men varför vågar vi inte prata om det?
- Varför är vi så besatta av att utveckla chefer, men så dåliga på att fundera över vem som faktiskt vill, kan och bör leda?
- Varför är det helt rimligt att säga att alla inte kan bli programmerare, men inte chefer?
- Vad händer när vi gör chefskap till en automatisk nästa nivå?
- Och vad händer med alla runtomkring när någon som inte vill bära andra får uppdraget att göra just det?
Vad tänker du?
Hur många i din närhet blev chefer för att de ville leda människor och hur många blev det bara för att det var "nästa steg"?
Jag tror vi behöver prata mindre om ledarskapsutveckling.
Och mer om urval.
Alla kan inte bli chefer.
Och kanske är det precis det vi behöver börja säga högt.