Hade ett bra samtal nyligen med en klok namne.
Jag hävdar bestämt att alla inte kan bli bra chefer. Håller du med mig?
När jag gled in på ledarspåret (det bara blev så) började jag läsa osunt mycket böcker och bloggar om ledarskap.
Det vurmas så mycket för att ledarskap går att lära. Och visst, till viss del kan du träna dig till att bli en chef som har koll på:
- kommunikation
- planering
- gruppdynamik
Men det betyder inte att alla borde bli chefer. Eller snarare: ledare.
Idag drunknar vi i kurser, böcker och LinkedIn-floskler.
Och om allt verkligen handlade om att gå rätt kurs, hitta rätt modell och rätt metod. Varför finns det då inte ett överskott på bra ledare?
Varför hör jag fortfarande, från kollegor, branschfolk och vänner, berättelser om bristande ledarskap?
De är överallt.
Olika undersökningar visar att 50–70 % av alla som byter jobb gör det på grund av sin chef.
Folk säger upp sig. Quiet quitting. Checkar ut.
Inte för att chefen saknar utbildning. Utan för att chefen aldrig borde varit chef från början.
Att vara chef är ett yrke.
Och att vara en bra chef, att utöva ett gott ledarskap, kräver mer än ambition.
Jag kan inte alltid sätta fingret på det.
Men jag tror att om du ställer två chefer bredvid varandra:
- den ena får ofta effekt
- den andra skaver ofta i relationen
Den bra chefen kommer ha tagit fler "rätt" beslut över tid. Varför?
Är det tur? Intuition?
Jag tror det handlar om mod, självkännedom och förmågan att stå kvar när det blåser.
En återkommande floskel jag hör är när ledare pratar om visioner:
"Antingen är du med mig på tåget, eller så får du hitta ett annat jobb."
Men i dagens klimat ser vi allt färre hoppjerkor.
Allt fler söker trygghet, work-life balance, långsiktighet.
Så när jag hör det där "häng på eller dra"-snacket så köper jag det inte.
Gott ledarskap är också att våga stå kvar med tåget.
Och ibland kliva av, möta dem som tvekar och prata om vägen och inte bara om målet.
Det handlar om att bygga förtroende så att folk vill kliva ombord självmant.
Man följer inte någon för att de är chef.
Man följer någon för att man litar på dem.
Alla har inte det. Och det är faktiskt okej.
Men varför vågar vi inte säga det högt?
- Varför är vi så fokuserade på att utveckla chefer, men så dåliga på att fundera över vem som faktiskt vill och bör leda människor?
- Varför är det mer okej att säga "alla kan inte bli programmerare" än att säga "alla kan inte bli chefer"?
- Vad händer med kulturen när vi gör chefskap till något man bara "växer in i"?
- Och vad händer med människorna runtomkring, när någon som inte vill bära andra får uppdraget att göra just det?
Vad tänker du?
Hur många i din närhet blev chefer för att de ville leda – och hur många blev det för att det var "nästa steg"?
Jag tror det är dags att prata mer om urval, inte bara utveckling.
Alla kan inte bli chefer.
Och det kanske är exakt det vi behöver börja säga - högt.